Om Stickan och Sture

Har jag skrivit om mina pälsbarn tidigare? I så fall så får det bli ett inlägg till, det är de värda. 

Stickan och jag träffades första gången i november 2012. Några månader tidigare hade jag bestämt mig för att jag skulle ge upp letandet efter en man och istället bli en crazy catlady. Jag hade aldrig haft hankatt tidigare, bara honor, men Stickans syster var redan tingad och kvar var två bröder. En brun och en röd. 

Det var kärlek vid första ögonkastet. Kattuppfödaren sa att "det syns ju att det är ni, ni har samma färger!". Dagen efter mötet hörde uppfödaren av sig och meddelade att hon hade godkänt mig som kattmamma och sedan den dagen längtade jag ihjäl mig tills Stickan skulle flyta in hos mig. Det tog två dagar och sedan var han och jag ett team. Stickan och meowmy. 

Det var Stickans förtjänst att jag det blev Erik och jag. Jag skrev någon uppdatering om min galna kattunge på den dejtingsajt som vi båda var registrerade på. Erik funderade på att skaffa katt. Förutom flickvän, obviously. Så vi började väl skriva till varandra, dejtade ett par gånger och det ena ledde till varandra.

Sture träffade vi första gången i juli 2013, när vi hämtade upp Stickan som varit hos uppfödaren på kattkollo medan vi hade åkt på bilturné i södra Sverige. Sture var bara ett par dagar gammal och hade inte ens öppnat ögonen. Han var så liten. Vi hade haft vårt första missfall och åtminstone jag ville så gärna ha en liten bebis. Det blev alltså en pälsbebis. Sture kom till oss i oktober 2013, en dryg månad efter att Stickan och jag sålt vår lägenhet och flyttat in hos Erik. Det tog två dagar och sedan var han och Stickan ett team. Lillibror och storebror. De har för övrigt samma mamma.

Vi har accepterat det faktum att vi inte kommer få några människobarn. Och det har givetvis varit lättare att ta det till oss eftersom vi har pälsbarn. Livet som pälsbarnsföräldrar är lite som småbarnslivet är mest: de ska mat, de vägrar äta, vi torkar kräks och tömmer lådan. De är envisa och tjurar, de vill bara mysa och kramas. De tar upp halva sängen på natten och aldrig får en gå på toaletten i fred. De kivas och slåss för att sedan ligga och i soffan och mysa tillsammans.

De skiljer sig såklart lite från människobarn. De kastar sig över en när en kommer hem som om en inte varit hemma på flera dagar. Och de kommer inte finnas med oss lika länge som ett människobarn förhoppningsvis skulle ha gjort. Det ger oss en enorm ångest. Men 99% av tiden är de våra pälsklingar, som vilka ungar som helst.

Om boken om Marilyn

Småländsk håla, sent 1980-tal:

Jag var närmast besatt av gamla Hollywoodstjärnor och deras liv. Jag stod inte ut med min ångest och ville läsa om andra världar. Drömma mig bort från den där jävla hålan jag bodde i. Därför blev jag närmast euforisk när jag hittade Lz-hyllan på biblioteket. (Lz är alltså bibliotekskod för Biografier. Med vänlig hälsningar, yrkesskadad). Jag läste memoarer av och biografier om Elizabeth Taylor, Katharine Hepburn, Lauren Bacall, Ingrid Bergman och Greta Garbo. Och om Marilyn. Såklart. 

Min absoluta favoritbiografi kom att bli Marilyn: Norma Jean. Fantastiska texter skrivna av Gloria Steinem, och de berömda sista sommaren-fotona tagna av George Barris. Jag vet inte hur många gånger jag lånade och lånade om denna bok. Jag läste texterna, varav en del var intervjuer med Marilyn, och kunde inte sluta titta på de vackra bilderna. Marilyn i färg, med hår som sockervadd, fräknig och med små, tunna blonda hårstrån på armarna. Hon kändes så mänsklig. Jag kunde inte sluta titta. Jag ville så gärna ha ett eget exemplar. 

New York, 2014:

Sista dagen på min första resa till New York gick vi så in på Strand Book Store på 828 Broadway & 12th. Vi, Erik och jag. Såklart. "Jag ska bara..." sa jag och försvann in bland hyllorna. Jag visste exakt vad jag letade efter. Och där, högst upp på en hylla bland Film & Drama, där stod den. Marilyn: Norma Jean av Steinem och Barris. $15.00. Out of print. Stod det på etiketten. 

Marilyn fick åka med i handbagaget på hemresan. Så att jag alldeles, alldeles säkert skulle få med henne hem. Happy Birthday, Marilyn!

Om Harry, mormor och alla andra

För någon vecka sedan var jag och såg Citizen Schein tillsammans med Erik och Anders. En mycket bra film, jag älskar ju biografiska berättelser både i bok- och filmform. Delvis för att det är skönt att fly från mitt egna medelmåttiga liv in i en intressantare värld, men också för att hitta beröringspunkter och inspiration hos människor jag beundrar. (Med vissa undantag, exempelvis en biografi om Hermann Göring. Den läste jag bara av ren fascination.)

Naturligtvis kom vi - Erik, Anders och jag - att prata om fascinationen över Harry Scheins resa från fattig flykting till att bli en av Sveriges mest omskrivna män. Om att sådana resor, om de ens går att göra längre, är förbehållna män och enbart män. Om vart de intellektuella [männen] i socialdemokraterna har tagit vägen. Ja, förresten i politiken i helhet. Om varför vi satt och pratade om manliga politiker och debattörer - Schein, Olof Palme, Jan Eliasson och Pierre Schori - utan att nämna en enda kvinna. Varför pratade vi inte om Anna-Greta Leijon eller Birgitta Dahl på samma sätt? Eller Maj-Britt Theorin? 

Jag blev väldigt tagen av Scheins totala förälskelse i Ingrid Thulin. Jag läste visserligen Ingrid Thulins memoarer när de kom ut, men det var väl drygt tjugo år sedan och även om hon ägnade stor del av boken åt deras äktenskap så tänkte jag inte på det på samma sätt. Herregud, jag var i tjugoårsåldern, vad visste jag om sådan kärlek då? Jag får väl läsa om boken i sommar. Parallellt med Scheins memoarer, som jag står i kö för på ett bibliotek. 

Nåväl. Scheins öde fick mig också att tänka på något annat, mer metafysiskt. Nämligen vart tar alla människoöden vägen? Nämnde Scheins är ju, uppenbarligen, väldokumenterat. Men jag tänker på min mormors liv och öde? Vem sparar på det? Och alla andra miljoner öden som tar slut hela tiden? Samlas de i någon slags kosmisk bok i rymden? För att sedan föras vidare i någon annans undermedvetna? Jag vill veta! Hur tar universum tillvara på alla dessa liv och erfarenheter som inte blir nedskrivna och bestsellers?! För de kan bara inte gå till spillo. Då blir jag fan galen. Någon som vet?

Om doften av grönt

French Lime Blossom Cologne, Sycomore, Linde Berlin, Premier Figuier Extreme, Jasmin Fauve och Vetiver Moloko.

Det är bara ett par år sedan jag började uppskatta gröna dofter. Och då menar jag gröna som i doften av gräs, mossa, kvistar, grönt te och andra gröna blad. Icke att förväxla med dofter ur citrusfamiljen och ej heller ekologiska parfymer, som även de brukar gå under epitetet "gröna dofter".

Min första riktigt gröna doft var Premier Figuier Extreme från L' Artisan Parfumeur. Jag hade egentligen tänkt köpa fikondofternas fikondoft, Philysokos från Diptyque, men den var slut så jag valde PFE istället. Inget jag har ångrat, direkt. Eftersom jag tog med mig den på semesterresa till Lissabon dagen efter inköp så förknippar jag för alltid PFE med denna vackra och varma stad. På mig doftar den verkligen varma, solmogna fikon och krispiga löv som legat i solen och börjat torka. 

Ett par år tidigare hade jag köpt French Lime Blossom Cologne från Jo Malone på Selfridges i London. Jag vet inte om den snarare räknas in i doftfamiljen vita blommor än i den gröna, men FLBC får ändå vara med här. Jag hade tittat ut en annan av Jo Malones dofter på nätet, minns inte vilken nu, men den föll mig inte i smaken när jag provade den. Det gjorde däremot FLBC. På en gång. Jag gick runt på Selfridges och bara njöt av att dofta så gott. Doften påminner mig väldigt mycket om min mormor, som någon gång på 1980-talet bar Aliage från Estée Lauder. Var det i filmen "Marie Antoinette" av Sophia Coppola som Kirsten Dunst i huvudrollen färdas genom en lindallé på väg från Versailles till fängelset? Jag har ett svagt minne av det. Hursomhelst är denna parfym helt fantastiskt krispig, den doftar verkligen försommarkväll.

Linde Berlin från Frau Tonis Parfum är en annan doft med lind som enda not. Den är lite grönare och mjölkigare än FLBC, doftar mer av kvistar och löv. Eller precis som det doftar när en går längs Unter den Linden i Berlin en varm sommardag. Jag älskar parfymen för att den doftar otroligt gott samt att den påminner mig om just lindallén i Berlin, staden som jag drömmer om att flytta till.

Från franska dofthuset Ex Nihilo har jag två dofter som jag kategoriserar som gröna, även om den ena förmodligen tillhör vita blommor-dofterna. Vetiver Moloko är den första vetiveren som jag föll för som en fura. (Även min man gjorde det, vi delar på en del dofter och detta är nog den som vi delar allra mest på.) VM doftar vetiver på ett mjölkigt och träigt sätt. Den är som en grå kashmirtröja, ett par perfekt sittande svarta byxor eller en Hermésscarves; den passar alltid. VM är den doft jag väljer de dagar när jag är trött på alla andra dofter. Vetiver är för övrigt ett gräs.

Jasmin Fauve är den andra doften från Ex Nihilo. Jag är egentligen inte så förtjust i jasmindofter eftersom de ofta tenderar att vara väldigt söta. JF är motsatsen till söt, varför jag kategoriserar den som grön. Den doftar jasmin (d'oh), en aning tuberos och lite läder. Även denna parfym påminner mig om Berlin, eftersom det var där den inhandlades och det var den parfym jag sedan använde under återstoden av vistelsen där. 

Och så Sycomore från Les Exklusifs de Chanel. Vi (ja, även detta är en parfym som maken och jag delar på) fick två små prover när vi var inne i en Chanelbutik i Paris för att köpa en annan parfym, 32 Rue Cambon, som jag hade önskat mig i 40-årspresent. Jag gillar fortfarande 32 RC men typiskt nog så har jag verkligen fastnat för Sycomore och använder numera den betydligt oftare. Det är något speciellt med gröna dofter, det är bara så. Sycomore är lite tyngre, lite kryddigare, lite mer än de ovanstående jag har räknat upp. Sycomore leker man fan inte med. När jag har den på mig så är jag både ostoppbar och onåbar. Bästa vetiverdoften om jag får välja. Och det får jag ju.

Jaha. Frågor på det?

 

Om min syster

Jag är storasyster. Till Eva Kristina. Det skiljer 2 år, 4 månader och 13 dagar mellan oss. Vi är väldigt lika. Till sättet, till utseendet; vi pratar likadant. Eva är något längre än jag. Lex Lili & Susie, som jag brukar säga. Och så är hon smalare. Vilket är trist eftersom vi inte kan dela garderob. Vi delar nämligen det mesta av allt annat. Accessoarer, arvegods, inredningsprylar. Det enda vi inte delar förutom kläder är våra män. För Bolle delar vi också lite på. Fast det är ju Eva som är hennes mamma. Och därmed får ta hand om allt det jobbiga. Jag bara njuter av att vara moster.

Vår mamma var aldrig särskilt intresserad av att skaffa barn. Men så träffade hon pappa och hon blev gravid. Mamma är nio år yngre än sin storasyster och hon har alltid känt sig som ensambarn. Och eftersom hon inte ville att jag skulle bli det så fick det bli en bebis till. Jag brukar ofta säga till Eva att "mojjan skaffade bara dig för att jag inte skulle vara ensam!" Det tycker jag är mycket roligt. Och så kom Eva, den 20 mars 1978. Visst har vi slagits och bråkat och tjafsat, men vi har alltid varit jättetajta. Alltså JÄTTEtajta. Så mamma tänkte ju rätt.

Eva flyttade till London i 20-årsåldern och blev kvar där i fem år. Det var hemskt. HerreGUD vad många timmar vi måste ha spenderat i telefon med varandra...! Efter ett par år åkte jag dit, efter mycket tjat från Evas sida, och bodde med henne och hennes kille samtidigt som jag tempade på en myndighet. Jag flydde samtidigt från en massa jobbiga saker som inte ville försvinna för att jag bytte land, så efter ett halvår åkte jag hem till Sverige igen. Det skar i hjärtat. När Eva kom hem till Sverige så hade jag hunnit flytta till Stockholm, och så småningom insåg även Eva att hon var tvungen att lämna hålan vi kommer i för gott, och flyttade också upp hit. 

LYCKAN! Att efter tio år ifrån varandra kunna ringa och bestämma träff på stan om en timme. Att laga middag ihop. Eller ha någon som handlade åt en när en var sjuk eller bakis. LYCKAN!

Det finns ingen jag har haft så roligt med, och åt, som med Eva. Hon är smart, kvick, klok, klurig och jävligt envis. Ibland blir jag bara galen på henne på grund av den där envisheten. Det roliga är att Bolle har ärvt alla ovanstående egenskaper, så nu får Eva smaka på sin egen envishet. Ha! Ibland har hon haft lite dåligt självförtroende. Som när hon på gymnasiet inte tyckte att hon var smart nog att utbilda sig till nåt. "Jag får väl bli clown...!" Hon är en lysande clown, men hon har faktiskt en akademisk examen nuförtiden. 

Eva var mitt livs bästa present ända tills hon gav mig en ny present; att bli moster. Jag vet inte hur det kan vara så, men vi har blivit ännu tajtare sedan Eva blev mamma till Bolle. Jag trodde liksom inte det var möjligt?! Vår gemensamma dröm nu är att starta någon verksamhet ihop, helst något vi skulle kunna försörja oss på. Så att vi slipper umgås med några andra än varann. Det vore helt perfekt. Bara min syster och jag.

Om Geek Evolution

I lördags var jag på året Geek Girl Meetup-event i Stockholm, Geek Evolution. Det var tredje gången jag bevistade detta event, och i år tyckte jag att det var mer inspirerande än tidigare år. Det kan ju bero på att jag är i en annan situation än vad jag varit i tidigare gånger, och därmed tog till mig saker på ett annat sätt. 

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vilket talk som var mest inspirerande och peppande, det är liksom hela stämningen som gör mig glad och hoppfull. Det finns inga "det går inte", "det har vi testat och det funkade inte då heller" eller "det var bättre som det var innan" och "så gör vi inte här", som det gör på en arbetsplats. Det känns som om en kan göra det omöjliga och inga idéer är fel. Samma känsla har jag egentligen bara känt två gånger annars; en gång när jag gick en kurs i processledning på Fridhems folkhögskola och nu senast när jag gick utbildningen på The Professional Freedom Academy. Jag vill kunna känna den känslan, om inte hela tiden, så mycket oftare!

För första gången i mitt liv så hade jag uppdrag som moderator...! Det känns som om jag har gjort allt utom att moderera; föreläsa, facilitera, produktäga, coacha och chefa, så jag tyckte det var dags. Och det var så himla kul! Jag var ganska nervös innan, men det gick bra. Bland annat fick jag äran att moderera Tuva Palm, CPO och CTO på Nordnet - en sån jäkla kick ass-kvinna. Ännu en förebild, jag samlar ju på såna. Förra året var det Anna Felländer som imponerade jättemycket på mig. Undrar vem det blir nästa år. Eller kanske jag ska hålla ett talk och bli en inspiration för någon annan?

Hööög igenkänningsfaktor när Emma Hällström pratade om sin väg Från utbränd till entreprenör. Ett tag började jag nästan tjuta. Ännu en kick ass-kvinna! 

Om drömmen om ett co-working space

Mannen och jag var i London, bodde i Shoreditch. En morgon åt vi frukost på Jago som är inrymt i co-workingspacet (är det ens ett ord? Nä?) Second Home. Min första tanke när vi satt där och frukosterade var inte helt oväntat "här vill jag också sitta och jobba!". Jag menar, kolla in bilderna på hemsidan... Futuristisk design, fina färger, luftigt, coolt, macar, cyklar, unga smarta människor. Vad mer kan en begära?

Idag när jag träffade min vän och gamla kollega Maria kom vi att börja prata om co-working spaces och jag berättade om Second Home. Efter en stunds diskuterande fram och tillbaka kom vi båda två fram till att vi skulle vilja driva en sån verksamhet, snarare än att arbeta i det. För det verkar ju mycket roligare?! 

Så om det är någon som läser detta som skulle vilja ha två fyrtiopluskvinnor som har erfarenhet från verksamhetsutveckling, projektledning, design thinking och strategiarbete - hör av dig för tusan!

Om saker som skrämmer mig

Jag har inte reagerat över detta tidigare, men igår när vi ankom till Heathrow från Arlanda blev vi indelade i två olika köer för att få komma in i London/UK. En kö för européer/EU-medborgare och en för resten av världen. Jag tror inte att jag hade reagerat igår heller om inte flygplatspersonal på plats högt och tydligt hela tiden informerade oss om "Europeans and EU-citizens to the left, non European citizens to the left".

Beroende av det politiska läget i världen blev jag otroligt störd över detta och började fundera på andra situationer i världshistorien där en grupp människor blev beordrade att gå till vänster, alla andra till höger. Nej, gårdagen går givetsvis inte på långa vägar att jämföra med koncentrationslägren under andra världskriget men jag kan inte låta bli att tänka "är det så här det ska vara nu?!".

En stor del av den servicepersonal vi har råkat på idag, på restauranger, caféer, stora butiker och i lokaltrafiken, är av annat ursprung än brittiskt. Många unga människor kommer från andra EU-länder och gamla brittiska kolonier. Vad händer med dem när Storbritannien lämnar EU? Vad händer med Storbritannien? Varför ska vi stänga våra gränser för varandra? Varför ses vissa människor som mindre värda än andra? Är det så här det ska vara nu?! Det skrämmer verkligen skiten ur mig.

Om The Ordinary - recensionen

För cirka en månad sedan fick jag hem mitt paket från The Ordinary med fyra olika cocktails snyggt förpackade i små droppflaskor. Jag har använt tre av dem, den fjärde cocktailen, Alpha Arbutin 2% + HA, fick jag lite utslag av så den får jag väl ge bort. Nåväl, här kommer mina recensioner av de olika produkterna:

  • Niacinamide 10% + Zinc 1%, High-Strength Vitamin and Mineral Blemish Formula
    Niacinamide är en annan term för vitamin B3, allmänt rekommenderad för blemmor så länge jag kan minnas (vilket är i mitten av 1980-talet, då jag kom in i puberteten och min hy blev min fiende). Samma gäller för zink, varför jag har ätit zinktabletter de senaste åren som kostillskott. Vet inte om det har hjälpt, men det har definitivt inte stjälpt.
    Jag har tidigare alltid använt syror, nu senast BHA och salicylsyra för att motverka blemmor och sebumöverskott, så jag är väldigt glatt överraskad över att denna vitamin- och mineralcocktail har haft minst lika god effekt som syror. Tar två droppar av denna morgon och kväll och klappar in i huden efter rengöring och... ja, toner/syra.*

  • Hyaluronic Acid 2% + B5, A Hydration Support Formula with Ultra-Pure, Vegan Hyaluronic Acid
    Hyaluronsyra (HA) är ingen syra per se, utan en molekyl som kan binda upp till 1000 gånger sin egen vikt i vätska. Jag har använt ett annat märke, Hydraluron, hela vintern men valde nu att testa The Ordinary istället pga bättre pris. Jag vet inte varför det tog mig hela 41 år innan jag upptäckte hyaluronsyra men jag kan lugnt påstå att det finns få produkter som har förändrat in hy som HA. Jag är väldigt yttorr i hyn men har alltid haft problem med svarta och vita porer, mycket på grund av att jag har smörjt in mig med feta krämer istället för fukt...! Galet. Ska aldrig sluta använda HA. Aldrig. Just The Ordinary's variant är jättebra och jag är helnöjd med den, men jag är också lite nyfiken på MULTI-MOLECULAR HYALURONIC COMPLEX från Deciems lite exklusivare märke NIOD, så eventuellt köper jag den nästa gång. Jag använder två droppar av denna cocktail morgon och kväll, efter allt annat men innan fuktkräm. Enligt alla regler.

  • Caffeine Solution 5% + EGCG, Reduces Appearance of Eye Contour Pigmentation and of Puffiness
    Jag har hittills inte hittat någon ögonkräm som jag både gillar och tål, så jag hade inte så stora förhoppningar om att denna cocktail skulle vara något för (eller mot?) mina puffiga ögon. Men såklart att den var! Tar två droppar varje morgon och kväll, efter toner/syra och masserar in med lätta rörelser runt hela ögat enligt konstens alla regler. Rekommenderas!

Om drygt en vecka åker maken och jag till London och lita på att jag kommer göra en räd inne på Deciems Flagship Store! Jag kommer dels fylla på förråden av ovanstående, dessutom är jag nyfiken på 100% Plant-Derived Squalane och Hylamide Booster Glow.

*Jag använder syra morgon och kväll efter rengöring. På morgonen har jag Exuviance Soothing Toning Lotion och på kvällen Biologique Recherche Lotion P50W (som kommer få sin egen bloggpost framöver).

Om att förvåna sig själv

Jag skrev i något inlägg tidigare i våras att jag har börjat träna på förmiddagarna istället för som förut i mitt liv på sena eftermiddagar/kvällar. Denna lilla livsstilstweak har gått förvånansvärt bra! Såpass bra att jag nu alltid tränar innan lunch, igår och idag blev det till och med innan frukost. Men efter morgonkaffet. Obvs, jag är ju fortfarande jag!

Det har liksom blivit som om att jag inte mår bra om jag lägger träningen senare på dagen, jag kommer liksom inte igång. Det är så skönt att få igång blodcirkulationen ordentligt innan jag tar itu med annat. Nästa utmaning blir ju att hålla och framförallt tidigarelägga rutinen när jag så småningom börja arbeta igen. Och hålla den uppe när mörkret kommer i oktober. Men den dagen, den sorgen. Det funkar nu. Och det är gott så.

Om SWOT - ett tips!

Jag älskar att använda SWOT för att göra riskanalyser av allehanda saker. Förra veckan på utbildningen fick vi i uppgift att swotta (är det ett verb? jag vet inte, jag använder i alla fall ordet ofta) styrkor, svagheter, möjligheter och hot på våra idéer för att komma vidare i vårt professionella liv.

Jag har alltid haft svårt att skilja på svagheter och hot. (Vilket ju såklart inte hindrat mig från att swotta ändå, pga sån är jag!) Kristina tipsade oss om att istället för att tänka "svaghet" tänka "kontextberoende buggar". Voila, så går det lättare att särskilja svagheter från hot! 

Om Stockholm, just nu i mitt hjärta

Jätteofta, säkert flera gånger i veckan, gnäller jag över hur trött jag är på Stockholm och dess invånare. Jag fantiserar om att flytta härifrån, till Skåne eller till Berlin som Horace Engdahl har kallat för "ett Sverige för vuxna". Till skillnad mot just Stockholm, då. 

Just nu är jag bara stolt och rörd över Stockholm. Precis som många andra

Om att tappa inspirationen

Jag har helt tappat inspirationen när det gäller mitt framtida arbetsliv. Och ju mer jag tänker och pressar mig själv, desto sämre går det. Quel surprise. Plockade fram några magasin ur alla våra högar, ja här finns ett utbud att jämföra med ett välsorterat mindre folkbibliotek, för att se om jag kan hitta inspirationen igen. 

Dagens läsning.

Dagens läsning.