Om doften av grönt

French Lime Blossom Cologne, Sycomore, Linde Berlin, Premier Figuier Extreme, Jasmin Fauve och Vetiver Moloko.

Det är bara ett par år sedan jag började uppskatta gröna dofter. Och då menar jag gröna som i doften av gräs, mossa, kvistar, grönt te och andra gröna blad. Icke att förväxla med dofter ur citrusfamiljen och ej heller ekologiska parfymer, som även de brukar gå under epitetet "gröna dofter".

Min första riktigt gröna doft var Premier Figuier Extreme från L' Artisan Parfumeur. Jag hade egentligen tänkt köpa fikondofternas fikondoft, Philysokos från Diptyque, men den var slut så jag valde PFE istället. Inget jag har ångrat, direkt. Eftersom jag tog med mig den på semesterresa till Lissabon dagen efter inköp så förknippar jag för alltid PFE med denna vackra och varma stad. På mig doftar den verkligen varma, solmogna fikon och krispiga löv som legat i solen och börjat torka. 

Ett par år tidigare hade jag köpt French Lime Blossom Cologne från Jo Malone på Selfridges i London. Jag vet inte om den snarare räknas in i doftfamiljen vita blommor än i den gröna, men FLBC får ändå vara med här. Jag hade tittat ut en annan av Jo Malones dofter på nätet, minns inte vilken nu, men den föll mig inte i smaken när jag provade den. Det gjorde däremot FLBC. På en gång. Jag gick runt på Selfridges och bara njöt av att dofta så gott. Doften påminner mig väldigt mycket om min mormor, som någon gång på 1980-talet bar Aliage från Estée Lauder. Var det i filmen "Marie Antoinette" av Sophia Coppola som Kirsten Dunst i huvudrollen färdas genom en lindallé på väg från Versailles till fängelset? Jag har ett svagt minne av det. Hursomhelst är denna parfym helt fantastiskt krispig, den doftar verkligen försommarkväll.

Linde Berlin från Frau Tonis Parfum är en annan doft med lind som enda not. Den är lite grönare och mjölkigare än FLBC, doftar mer av kvistar och löv. Eller precis som det doftar när en går längs Unter den Linden i Berlin en varm sommardag. Jag älskar parfymen för att den doftar otroligt gott samt att den påminner mig om just lindallén i Berlin, staden som jag drömmer om att flytta till.

Från franska dofthuset Ex Nihilo har jag två dofter som jag kategoriserar som gröna, även om den ena förmodligen tillhör vita blommor-dofterna. Vetiver Moloko är den första vetiveren som jag föll för som en fura. (Även min man gjorde det, vi delar på en del dofter och detta är nog den som vi delar allra mest på.) VM doftar vetiver på ett mjölkigt och träigt sätt. Den är som en grå kashmirtröja, ett par perfekt sittande svarta byxor eller en Hermésscarves; den passar alltid. VM är den doft jag väljer de dagar när jag är trött på alla andra dofter. Vetiver är för övrigt ett gräs.

Jasmin Fauve är den andra doften från Ex Nihilo. Jag är egentligen inte så förtjust i jasmindofter eftersom de ofta tenderar att vara väldigt söta. JF är motsatsen till söt, varför jag kategoriserar den som grön. Den doftar jasmin (d'oh), en aning tuberos och lite läder. Även denna parfym påminner mig om Berlin, eftersom det var där den inhandlades och det var den parfym jag sedan använde under återstoden av vistelsen där. 

Och så Sycomore från Les Exklusifs de Chanel. Vi (ja, även detta är en parfym som maken och jag delar på) fick två små prover när vi var inne i en Chanelbutik i Paris för att köpa en annan parfym, 32 Rue Cambon, som jag hade önskat mig i 40-årspresent. Jag gillar fortfarande 32 RC men typiskt nog så har jag verkligen fastnat för Sycomore och använder numera den betydligt oftare. Det är något speciellt med gröna dofter, det är bara så. Sycomore är lite tyngre, lite kryddigare, lite mer än de ovanstående jag har räknat upp. Sycomore leker man fan inte med. När jag har den på mig så är jag både ostoppbar och onåbar. Bästa vetiverdoften om jag får välja. Och det får jag ju.

Jaha. Frågor på det?