Om de där dämonerna

I natt vaknade jag med ångest igen. Jag har inte gjort det på ett bra tag, så därför går jag nästan i bitar nu. Jag vill inte må dåligt, samtidigt som jag måste lära mig att omfamna att livet går upp och ner. Som det alltid har gjort. Nu försöker jag ta en timme i taget och andas och acceptera, acceptera, acceptera.

Det här är min andra vecka som jag är "arbetsbefriad under uppsägningstiden", det vill säga jag går inte till jobbet men jag får lön samtidigt som jag ska hitta det jag vill arbeta med framöver. En sweet deal, minst sagt, men jag tror att allt som hänt de senaste veckorna har kommit ikapp mig nu. Tänk om jag gjorde bort mig totalt som sa upp mig?! Kommer jag någonsin få ett jobb igen? Tänk om det visar sig att jag är komplett värdelös...? 

Jag vet inte. Kanske är det bara min PMS som spökar. Den har en tendens att göra det. I morgon kommer det kännas bättre igen. Andas och acceptera.