Om vikten av att återuppfinna sig själv i beta

Det är så märkligt; i flera år har jag arbetat med verksamhetsutveckling och transformation. Jag har tjatat och predikat för kollegor, ledningsgrupper och chefskollegor om hur viktigt det är att våga börja förändra något litet, utvärdera och sedan bestämma hur en ska gå vidare. Alltså göra en betaversion och testa innan en gör för stora förändringar. Ofta har jag tagit PDCA-cirkeln (plan, do, check, act) eller något liknande till hjälp för att få andra att förstå. Lätt som en plätt. Självklarheter.

Utom när det kommer till mig själv, uppenbarligen. Jag har tänkt på att byta karriär i flera år, kanske till och med att starta eget, bli min egen chef. Men jag har alltid hindrats av att jag har föreställt mig att allt måste vara perfekt från början. Affärsplan, nätverk, uppdrag osv. För det är väl så alla andra gör? 

Inte nödvändigtvis. På utbildningen som jag går nu betonas det väldigt ofta att vi som är där måste tänka "beta". Måste tänka beta. Hela tiden. Inspiratören och kursledaren Kristina Närman har till och med gjort ett armband till sig själv med ord BETA skrivet på pärlor. Plötsligt går allt så mycket lättare för mig. Ingenting känns längre oöverstigligt. Jag tänker beta. I allt jag gör. Jag hakar på #blog100 för att se om jag kan blogga i 100 dagar i sträck - beta. Skapar ett instagramkonto där jag skriver om hudvård och parfym, bara för att se om jag kan - beta. Jag har alltid drömt om att vara en sådan som tränar på morgnarna och har således börjat förlägga mina pass till sen morgon förmiddag. (Ja, här snackar vi riktig beta. Det har funkat hittills. Peppar, peppar.)

Jag vill verkligen återuppfinna mig själv och jag är övertygad om att jag kan göra det. För med inställningen att först skapa en betaversion känns inte längre helt oöverstigligt.