Om 20th Century Women

Kan vi först bara vara överens om att den svenska titeln på denna film, Alla Tiders Kvinnor, mer låter som en beredskapsfilm från 1940-talet starring Hjördis Pettersson och Sickan Karlsson? OK.

Jag måste dela upp texten om filmen i två olika kategorier; filmen/skådespeleriet och miljön/kläderna. Here it goes.

Filmen och skådespeleriet

Annette Bening. Vad ska jag säga? Hon är helt fantastisk i hela filmen. För mig har Bening tills nu varit "Flamingo" i Bugsy från 1991. Jag vet inte hur många gånger jag har sett den filmen bara för hennes skull. Ja, jag vet att hon har gjort flera minnesvärda roller, men nu är det jag som skriver vad jag tycker. Från och med nu kommer Bening (även) att vara Dorothea för mig. Jag ser Dorothea som en riktig förebild, och liiite som hur jag skulle ha blivit som mamma. Akademiker, tjänar sina egna pengar, har köpt ett renoveringsobjekt och håller koll på aktierna. Tycker att skolan är ett märkligt och oflexibelt påhitt och skriver därmed hysteriskt roliga frånvarointyg till sin son. Samtidigt som hon röker som en borstbindare fastän hon vet att det kommer att ta livet av henne. Mer om Annette/Dorothea i nästa kategori.

Elle Fanning. Vilken stjärna. Jag vill både vara henne och adoptera henne. Det finns en scen när hennes rollfigur Julie och Dorothea sitter i den senares folkvagn och pratar om livet som är helt genial. Jag fick ståpäls. Och så Greta Gerwig, en gammal favorit som spelar lite samma roll som hon alltid spelar, fast jag gillar henne bättre i den här filmen än i någon annan jag sett henne i. 

Miljön och kläderna

Jag vill flytta till Santa Barbara nu! Jag vill Dorotheas hus, bil(ar) och framförallt hennes garderob! Annette/Dorothea är genomgående klädd välsittande slacks (säger man så fortfarande?!) och snygga skjortblusar i fina material och mönster. Flera av plaggen återkommer i flera scener. Tänk lite Garbo eller Hepburn, herrkläder with a twist, rynkor av skratt, gråt, kisande mot solen och av att ständigt ha en cigarett i munnen. Osminkat men alltid med ett rosa eller rött läppstift. Precis så vill jag se ut.

Och så vill jag bo i det där stora huset som är under massiv renovering (fast det där sista vill jag gärna slippa), med de gula köksluckorna och stuckaturen i taket och den imponerande trappan upp till övervåningen. Jag vill köra förbi ungdomar som tar skateboarden till skolan eller vart de nu är på väg och jag vill känna doften av havet och tallarna i eftermiddagssolen. Allt medan jag lyssnar på gammal jazz eller Talking Heads.

Alltså: jag älskade den här filmen. Den kommer leva kvar i mitt medvetande länge. Gå och se!