Är gud trygghet? - del I

Sophia och jag pratade förra veckan om min otrygghet och jag fick i uppgift att beskriva vad trygghet är för mig, alltså vad det är jag strävar efter. Jag har inte med mig någon grundtrygghet från min barndom och det visar sig väldigt tydligt i vissa sammanhang. Den första jag kom att tänka på när jag fick frågan om jag kunde nämna en trygg person var Carola Häggkvist. Det finns ingen annan som utstrålar en sådan grundtrygghet som hon gör. Men har det med hennes tro att göra? Att hon har lagt sig själv i händerna på någon annan? Är det ett alternativ för mig?

Jag valde att inte konfirmera mig. Det var inget för mig. I mina sena tonår och en bit upp i tjugoårsåldern blev det av en slump så att mina bästa vänner var ett gäng pingstvänner. De var på olika nivåer i sin tro; flertalet av de jag umgicks med då är inte aktiva alls i pingstkyrkan idag, några har kvar sin kristna tro men "lever inte" den, några har helt tagit avstånd och ett par har blivit hardcore och gått med i striktare församlingar. Jag var med på ett par... tillställningar, bland annat några ekumeniska kafékvällar och ett nyårsfirande med dåvarande pingstförsamlingen, vilket både skrämde och tilltalade mig. Det verkade så tryggt att veta att var en än befann sig i världen så fanns det alltid en församling en kunde vända sig till. Aldrig ensam. Å andra sidan var det här med tungotal och att låna ut hela sin existens och förstånd till något annat helt främmande för mig. 

Det är fortfarande helt främmande för mig att hänvisa till färdiga svar, som exempelvis Bibeln, istället för att söka sina egna. MEN. Det verkar så himla skönt att överlåta allt tänkande till någon annan. Att bara släppa taget om alla frågor och funderingar och bara låta sig ledas. Så en kan koncentrera sig på annat. Som att äta. Borsta tänderna. Arbeta.