Om Ambre Sultan

Sultanen. Oraggningsbar. 

Sultanen. Oraggningsbar. 

Vissa dagar är det bara att bita ihop och köra. Inte känna efter. Sådana dagar bär jag Ambre Sultan från Serge Lutens. Att spraya på sig Ambre Sultan är lite som att ta på sig en rustning. Jag blir onåbar, och signalerar samtidigt att jag inte är intresserad av att nåt ut. Inte till någon. Sultanen, som jag kallar den, kompromissar inte och är inte till lags. Sultanen flirtar inte och är absolut inte lättillgänglig. Vissa dagar är det så att det bara är Sultanen som förstår mig. Och det är gott så.

Om att leva i en berg- och dalbana

Jag har inte mått så bra de senaste dagarna, det är därför jag inte bloggat särskilt flitigt. Nu har jag ägnat mig åt lite retail therapy och internetshoppat gummistövlar till min lilla niece. Och genast mår jag lite bättre. Det är helt enkelt omöjligt att inte bli glad över ett par gula gummistövlar i storlek 23.

Om crap taxidermy, usla curators och digital transformation

Vi var på Biologiska Museet i går, Ingela, Erik och jag. Jag var ganska taggad över att gå dit efter att i vintras varit på Malmö Museer och tittat på alla dåligt uppstoppade djur. Jag ääälskar crap taxidermy, tafflig taxidermi. Dessutom var jag nyfiken på utställningen Biotop, ett samarbete med Stockholms auktionskammare, där konstnärer ställde ut sina verk inne i museet på alla möjliga (läs: omöjliga) ställen. Okej.

Såhär: själva museet är imponerande och ett verk i sig, över nationalromantiken och slutet på förra sekelskiftet. Mycket imponerande. Jag är helt för ett bevarande av denna unika institution. Däremot behövs en rejäl upprustning och modernisering. Under hela besöket tänkte jag ut olika moment där man kan arbeta med digitalisering och modern teknik för att verkligen lyfta museets unikhet och dess utställningar och locka både vuxna och barn. 

Tanken bakom Biotop var förmodligen god, att peta in konstverk och skulpturer i museets miljöer. Men det var nog det absolut sämsta jag sett på ett museum. Plötsligt låg det någon skulptur bland måsarna och en stor tavla skymde vargarna. Vem tyckte att det var en bra idé?! Mycket synd på både den fasta utställningen och konstverken eftersom ingendera fick komma till sin rätt.

Sammanfattning: fantastisk arkitektonisk och kulturhistorisk upplevelse, men jag skulle vilja ta ett ordentligt snack med curatorn bakom Biotop. Samt saknade jag en museibutik. 

Läs gärna Therese Bohmans artikel om Biologiska Museet i Expressen Kultur.

 

Om att vara en multipotentiell

Jag har alltid varit något av en hoppjerka snarare än en stannanders. Hittar något som jag glöder för och går all in ett tag innan jag tröttnar och vill göra något annat. Glöder för det ett tag och så tröttnar jag och tappar intresset. Tills nästa grej uppenbara sig. Ja, ni fattar. 

Det här att jag har svårt att hitta min nisch har varit lite av en frustration nu när jag ska försöka komma på vad jag vill göra. Jag har så spridda intressen och erfarenheter att jag har svårt att fokusera på något som jag skulle kunna göra en affärsidé av. I helgen började jag så fundera på om det är möjligt att kanske satsa på att göra flera saker och eventuellt sedan kunna knyta ihop dem på något sätt. Eller inte. 

Idag tipsade min kursledare Kristina om det här TED talket, "Varför vissa av oss inte har en given livsuppgift" med Emilie Wapnick. I början av talket fick jag panikångest. Efter ett tag började gråta. Av lättnad. För det är inte fel på mig. För det finns fler som jag. Istället för att försöka "skärpa mig" och fokusera på en sak så kan jag faktiskt skärpa mig och inse att jag kan utveckla flera saker. Samtidigt. För jag är ju som en potatis. Multipotentiell.

 

Kliar dödsskönt i örat

Var med Bolle på vårdcentralen idag. När läkaren undersökte hennes öron satt hon helt still. Även när läkaren blev tvungen att gräva ut lite vax. Två gånger. Ur det där lilla pytteörat...! Bolle tyckte det var skönt. Jag ville att läkaren skulle gräva i mina öron också. Men så blev det inte. Nu får jag valsa runt med en tops istället. Dödsskönt.  

Om vikten av att återuppfinna sig själv i beta

Det är så märkligt; i flera år har jag arbetat med verksamhetsutveckling och transformation. Jag har tjatat och predikat för kollegor, ledningsgrupper och chefskollegor om hur viktigt det är att våga börja förändra något litet, utvärdera och sedan bestämma hur en ska gå vidare. Alltså göra en betaversion och testa innan en gör för stora förändringar. Ofta har jag tagit PDCA-cirkeln (plan, do, check, act) eller något liknande till hjälp för att få andra att förstå. Lätt som en plätt. Självklarheter.

Utom när det kommer till mig själv, uppenbarligen. Jag har tänkt på att byta karriär i flera år, kanske till och med att starta eget, bli min egen chef. Men jag har alltid hindrats av att jag har föreställt mig att allt måste vara perfekt från början. Affärsplan, nätverk, uppdrag osv. För det är väl så alla andra gör? 

Inte nödvändigtvis. På utbildningen som jag går nu betonas det väldigt ofta att vi som är där måste tänka "beta". Måste tänka beta. Hela tiden. Inspiratören och kursledaren Kristina Närman har till och med gjort ett armband till sig själv med ord BETA skrivet på pärlor. Plötsligt går allt så mycket lättare för mig. Ingenting känns längre oöverstigligt. Jag tänker beta. I allt jag gör. Jag hakar på #blog100 för att se om jag kan blogga i 100 dagar i sträck - beta. Skapar ett instagramkonto där jag skriver om hudvård och parfym, bara för att se om jag kan - beta. Jag har alltid drömt om att vara en sådan som tränar på morgnarna och har således börjat förlägga mina pass till sen morgon förmiddag. (Ja, här snackar vi riktig beta. Det har funkat hittills. Peppar, peppar.)

Jag vill verkligen återuppfinna mig själv och jag är övertygad om att jag kan göra det. För med inställningen att först skapa en betaversion känns inte längre helt oöverstigligt.

150 procent rakt fram, ba!

Kom precis hem efter mitt sista möte med min psykolog. För denna sjukskrivningen i alla fall. Det känns lite sorgligt, för vi har haft jättebra samtal, men mest skönt eftersom jag nu känner mig mer i balans än på flera år. När jag gjorde mig i ordning för dagens besök tänkte jag "måste jag verkligen...?" så det känns verkligen som om att jag redo att ta mig vidare på egen hand.

Jag fick fylla i samma frågeformulär som jag fyllde i vid vårt första möte, för att psykologen skulle kunna se att jag gjort framsteg. Det första testet, som handlar om depression, "förbättrade jag mitt resultat" med 70 % och på det andra testet, som handlar om stress och sömnsvårigheter "förbättrade jag mitt resultat med 80 %. 150 % alltså! Wow!

Nu handlar det bara om att behålla de här 150 procenten. Men jag ska fan inte bli deprimerad igen, det har jag bestämt mig för. *knyter näven i luften*

Om 20th Century Women

Kan vi först bara vara överens om att den svenska titeln på denna film, Alla Tiders Kvinnor, mer låter som en beredskapsfilm från 1940-talet starring Hjördis Pettersson och Sickan Karlsson? OK.

Jag måste dela upp texten om filmen i två olika kategorier; filmen/skådespeleriet och miljön/kläderna. Here it goes.

Filmen och skådespeleriet

Annette Bening. Vad ska jag säga? Hon är helt fantastisk i hela filmen. För mig har Bening tills nu varit "Flamingo" i Bugsy från 1991. Jag vet inte hur många gånger jag har sett den filmen bara för hennes skull. Ja, jag vet att hon har gjort flera minnesvärda roller, men nu är det jag som skriver vad jag tycker. Från och med nu kommer Bening (även) att vara Dorothea för mig. Jag ser Dorothea som en riktig förebild, och liiite som hur jag skulle ha blivit som mamma. Akademiker, tjänar sina egna pengar, har köpt ett renoveringsobjekt och håller koll på aktierna. Tycker att skolan är ett märkligt och oflexibelt påhitt och skriver därmed hysteriskt roliga frånvarointyg till sin son. Samtidigt som hon röker som en borstbindare fastän hon vet att det kommer att ta livet av henne. Mer om Annette/Dorothea i nästa kategori.

Elle Fanning. Vilken stjärna. Jag vill både vara henne och adoptera henne. Det finns en scen när hennes rollfigur Julie och Dorothea sitter i den senares folkvagn och pratar om livet som är helt genial. Jag fick ståpäls. Och så Greta Gerwig, en gammal favorit som spelar lite samma roll som hon alltid spelar, fast jag gillar henne bättre i den här filmen än i någon annan jag sett henne i. 

Miljön och kläderna

Jag vill flytta till Santa Barbara nu! Jag vill Dorotheas hus, bil(ar) och framförallt hennes garderob! Annette/Dorothea är genomgående klädd välsittande slacks (säger man så fortfarande?!) och snygga skjortblusar i fina material och mönster. Flera av plaggen återkommer i flera scener. Tänk lite Garbo eller Hepburn, herrkläder with a twist, rynkor av skratt, gråt, kisande mot solen och av att ständigt ha en cigarett i munnen. Osminkat men alltid med ett rosa eller rött läppstift. Precis så vill jag se ut.

Och så vill jag bo i det där stora huset som är under massiv renovering (fast det där sista vill jag gärna slippa), med de gula köksluckorna och stuckaturen i taket och den imponerande trappan upp till övervåningen. Jag vill köra förbi ungdomar som tar skateboarden till skolan eller vart de nu är på väg och jag vill känna doften av havet och tallarna i eftermiddagssolen. Allt medan jag lyssnar på gammal jazz eller Talking Heads.

Alltså: jag älskade den här filmen. Den kommer leva kvar i mitt medvetande länge. Gå och se!

 

 

Jag försöker livsstilsblogga

Jag har haft en riktig unnisfredag, hurra! Förmiddagsyoga med meditation och färskpressad juice från lokal leverantör. Sen en riktig långlunch på stan med en gammal kollega från SSB-tiden, jag åt Caesar's sallad på räkor, grönkål och vildris, följt av en ansiktsbehandling. Nu sitter jag i soffan och har löst fredagskorsordet i DN och väntar på att pizzan, som min man har handlat ingredienser till på Paradiset och som han i jämställdhetens namn lagat, ska bli klar i ugnen. Till det dricker vi ett hantverksvin från Italien, från Systembolagets beställningssortiment. 

Nä, livsstilsbloggande är inget för mig.

29 vilda bebisar i samma rum

Jag vill passa på att umgås så mycket som möjligt med Bolle innan jag börjar arbeta igen och innan hon börjar på dagis i augusti. Hon är 14 månader nu och utvecklas så snabbt att jag knappt hinner med. Nya "ord", uttryck och moves varje dag. Och hon älskar sång och musik.

Idag var jag med syrran och Bolle på sångstund på biblioteket i Solna centrum. 29 barn i åldrarna ca 8-15 månader och 30 vuxna (eftersom Bolle var den enda som hade både mamma och moster med sig. Och så sångledaren som var från Solna kulturskola. Det var så roligt...! Boller var lite blyg i början men tinade upp så småningom och jazzade runt och jagade såpbubblor. Jag fick en beundrare på drygt ett halvår som ville krypa upp i mitt knä, men då kom Bolle och markerade att jag minsann var hennes moster och hon tänkte inte dela med sig.

Nåväl, nu funderar jag på om jag inte ska ta och fräscha upp mina gitarrkunskaper och börja leda babysång ett par gånger i månaden. Går ju bra med att kombinera med att exempelvis arbeta som sjukhusclown.